Historia och utveckling

CJC-1295 kom ur en idé om läkemedelsleverans, inte ur jakten på ett nytt hormon. Historien sträcker sig från ett kanadensiskt laboratorium i början av 2000-talet till dopningslaboratorier ett decennium senare.

Albuminidén

Forskarna på ConjuChem ville förlänga livslängden för korta peptider genom att fästa dem vid albumin, som stannar i blodet i veckor. Albumin har en fri svavelgrupp på en av sina byggstenar, cystein 34, som kan reagera med en maleimidgrupp. Om man sätter en maleimid på en peptid binds de två samman efter injektionen.

Bästa kandidaten hos råttor

2005 rapporterade företaget i Endocrinology att det hade tagit fram tre sådana versioner av GHRH(1-29). Den bästa, CJC-1295, gav råttor fyra gånger mer tillväxthormon under två timmar än det omodifierade fragmentet och fanns fortfarande i blodet efter mer än 72 timmar.

Första studierna på människor

Därefter följde två randomiserade, placebokontrollerade studier på friska vuxna mellan 21 och 61 år, publicerade 2006. En enda injektion höjde tillväxthormonet i minst sex dagar och IGF-I i upp till elva dagar. En separat studie vid University of Illinois undersökte hur pulsmönstret för tillväxthormon förändrades.

En studie som avslutades tidigt

ConjuChem registrerade sedan en fas 2-studie på personer med hiv som hade fått överskott av bukfett. Den startade i december 2005 med 120 planerade deltagare. Prövningsregistret anger den som avbruten, med september 2006 som slutdatum, och uppger inget skäl. Ingen myndighet har någonsin godkänt substansen.

Ett andra liv på nätet

Peptider som aldrig blir läkemedel kan ändå kopieras av kemikalieleverantörer. 2009 skickade norsk polis och tull en produkt som såldes som CJC-1295 till ett dopningslaboratorium för analys, och en studie från 2016 av internetforum beskrev kvinnor som använde det för viktnedgång, muskler, hud och sömn. Antidopningslaboratorier har sedan dess publicerat flera detektionsmetoder.